Historien om Gotlandskaninen

Det mesta vi vet om kaninens väg genom Sverige bygger på Hans Falks jubileumsskrift Gotlandskaninen — Kaninens historik i Sverige (Valö 2013, nytryck 2021). Hans Falk var själv med under stora delar av eftersökningen och föreningens uppbyggnad, och berättelsen nedan följer hans.

Kaniner i det svenska självhushållet

Kaniner har hållits i Sverige sedan åtminstone medeltiden och 1500-talet. De fanns i ladugårdarna, gav kött och skinn och hörde självklart till självhushållet på gårdarna.

Spåren dyker upp på oväntade ställen. Vid Erik XIV:s kröning anrättades 300 kaniner. På 1800-talets Gotland kallades kaninen "pojk-boskap" (Säfve) — det var pojkarnas djur att sköta. På 1870-talet delade Gotlands läns Hushållningssällskap ut tolv kaniner från Skåne till bönder på ön. Den första beskrivningen av den svenska lantraskaninen gjorde Asperén 1881: ett litet djur, knappt 2 kg, ofta brokigt.

Vid 1900-talets mitt slutade man i stort sett att hålla kaniner på gårdarna. Nya standardiserade raser för kött, päls och utställning tog över, och de gamla gårdsstammarna föll i glömska. På 1960-talet trodde de flesta att den svenska lantraskaninen var utdöd.

Eftersökningen

Hans Falk ville inte tro att den var borta. 1966 gick uppropet "Minns ni bondkaninen?" ut i tidskriften Kaninuppfödaren. Ingen läsare hörde av sig om levande djur. 1968 följde artikeln "På jakt efter lantkaninen — i gamla kaninböcker", men fortfarande inga kaniner.

Det dröjde till 1977. Ett nytt upprop gick ut, och i november ringde Elsa Hellgren från Gotland. Hon hade kaniner av den gamla stammen. En vecka efter brevväxlingen kom de första kaninerna till fastlandet, i två ägglådor av trä.

På Gotland letade Elsa Hellgren vidare tillsammans med Karin Malmros. De reste runt på ön och samlade in djur från de gårdar där stammen levde kvar. En av de viktiga fyndplatserna var Gerum, hos Mats Andersson.

Det var också nu namnet kom till. Ordet "kohare" lanserades och spreds av redaktören K G Roos från 1977, i Gotlands Tidningar. Det är en skämtsam benämning, inte ett gammalt gotländskt ord — de infödda gotlänningarna Elsa Hellgren och Karin Malmros intygade båda att man aldrig hört det på ön. Namnet skulle ändå dröja sig kvar och dyka upp igen långt senare.

Föreningen bildas, 24 mars 1984

Den 24 mars 1984 samlades fyra personer hemma hos Agneta Herlitz på gården Nygranne i Halla socken på Gotland. De bildade Föreningen för Gotlandskaninens bevarande. Grundarna var Karin Malmros, Elsa Hellgren, Irene Lawergren och Agneta Herlitz. Samma dag fick rasen sitt namn: Gotlandskanin, efter ön där den bevarats.

Nu fanns det djur, och nu fanns det en förening. Men ännu ingen ordnad genbank.

Inventeringen 1993

1993 lät Jordbruksverket inventera rasen. Christer Berggren och Ronny Olsson reste runt, fotograferade och härstamningskontrollerade drygt hundra djur. Ett tiotal grundbesättningar kom att bilda genbankens bas, och året därpå tecknade ett trettiotal uppfödare genbankskontrakt.

Det är den inventeringen dagens register vilar på. Den nuvarande populationen härstammar från en del av de djur som registrerades då. Några mönstrades in senare, men 1993 är det år genbanken räknar ifrån.

Tidskriften — från Gotlandskaninen till Koharen

1994 kom medlemstidningen ut för första gången, under namnet Gotlandskaninen. Samma år, vid årsmötet i Visby, valdes Hans Falk till ordförande, och Elsa Hellgren och Karin Malmros utsågs till hedersledamöter. 1995 bildades Lantrasforum tillsammans med fem andra lantrasföreningar, och 1997 antogs en avelsplan.

2010 bytte tidskriften namn till Koharen. Den behandlade nu även Mellerudskaninen, som kommit in i föreningens arbete, och det gamla gotländska skämtordet fick på så vis sin upprättelse i tidningens titel. Koharen kommer ut tre gånger om året och går till alla medlemmar.

Mellerudskaninen kommer in

Mellerudskaninen är en rest av den gamla svenska huskaninen och föreningens nytillskott. Den härstammar från Edith Johanssons besättning — "Edith i Sjöskogen" — nära Mellerud i Dalsland.

Kaninerna kom till gården 1937, när Ediths föräldrar flyttade dit från Grimsö. Familjen hade då haft dem så länge Edith kunde minnas, och hon tog över dem när föräldrarna dog. Oftast höll hon ett tjugotal djur, mest till köttproduktion, några såldes som sällskap. Den enda kända inkorsningen skedde 1968, då två svartvit-brokiga djur — en hane och en hona — köptes in.

I slutet av 1990-talet fick Daniel Jensen kontakt med Edith. I oktober 2001 gjorde representanter för föreningen — Sara Johansson, Jonny Häll och Daniel Jensen — ett första besök. Under 2001, 2002 och 2007 köptes totalt sexton djur ut, varav åtta fick ungar utanför grundbesättningen. Dagens Mellerudskanin härstammar från de åtta. Edith Johansson avled i november 2010, 92 år gammal.

Varför vi gör det här

Sverige har ett internationellt åtagande att bevara sina husdjursgenetiska resurser. Det går tillbaka till FN:s Riokonferens 1992 och Konventionen om biologisk mångfald. För husdjuren preciserades åtagandet 2007, genom Interlakendeklarationen och FAO:s globala handlingsplan för husdjursgenetiska resurser. Jordbruksverket har det yttersta ansvaret, men det praktiska arbetet vilar på ideella rasbevarande föreningar. Delar av arbetet får ekonomiskt stöd genom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.

Jordbruksverket klassar idag både Gotlandskanin och Mellerudskanin som utrotningshotade husdjursraser. Elsa Hellgrens telefonsamtal, de två ägglådorna, Edith i Sjöskogen — de berättelserna är inte avslutade. Genbanken lever bara så länge uppfödare fortsätter föda upp djuren och rapportera dem. Det är där arbetet pågår nu.